Sjukdomsinsikt.

Det pratas mycket om sjukdomsinsikt.
Men hur vet man när man är frisk och när man mår bra egentligen?

För att veta det så tror jag att man måste ha varit (rätt) medicinerad ett tag.
Så har det åtminstone varit för mig, fast det skulle jag inte ha vetat om innan jag provat.
De senaste veckorna har jag sovit riktigt kasst, nästan inget alls(!),
för jag hade ingen circadin att hämta ut på apoteket och det är
den enda sömnmedicinen som hjälpt mig på riktigt.

Sömnen är A och O för mig och jag kan bli oerhört instabil om jag inte får mina timmar.
Min man sa på ganska tidigt stadium att jag inte verkade må så bra,
att jag börjat bete mig på samma vis som jag gjorde när jag vara omedicinerad.
Jag insåg det inte själv förrän ett par dagar senare.

Mitt närminne försämrades avsevärt, jag kunde stanna upp mitt i en mening och glömma bort vad jag skulle säga.
Inte sådär som vanliga människor gör, utan ungefär en gång var tionde minut.
Mina tankar var också oerhört splittrade i övrigt, precis som sinnesstämningarna.
Jag kunde inte se på TV, läsa eller koncentrera mig på vad någon sa innan
associationerna började flyga iväg med mig och jag tappade tråden gång på gång.
Kanske var det lika bra att jag inte träffade folk eller jobbade under den här perioden,
för mitt humör blev också oerhört instabilt.

Nu i efterhand kan jag även analysera mitt tidigare liv bättre,
nu när jag kommer ihåg hur det var att vara omedicinerad.
Och jag är oerhört tacksam för den hjälpen jag får idag!

Vad har ni för tankar om detta?
Som vanligt är jag väldigt nyfiken på att höra om era erfarenheter!

Anti-psykos tabletter

Det blev först idag som jag träffade min samtalskontakt.

Vi pratade om mycket, om ”monstret”, ett tidigare missöde med polisen,
om att jag spenderat 10 000 kr(!) denna månad = pengar som jag inte har, etc.
Det kändes riktigt skönt att prata ut om det och få en sådan bra respons!
Hon säger vad hon tycker, hur hon själv skulle reagerat och vad som är vanligt för andra patienter. Jag uppskattar verkligen att hon är så rak och ärlig.

Sedan frågade hon mig hur jag kände ang. mediciner för att lugna ned det här tillståndet. Ni vet ju redan hur jag känner för den saken, jag sa blankt nej.
Jag är inte psykotisk, jag blir bara lite hypomanisk ibland, så jag tänker minsann inte äta anti-psykos piller. Dessutom var Seroquel oerhört avskräckande.

Men sedan fick jag mig en tankeställare.
Hon sa att hon inte menade att jag skulle ta det på regelbunden basis,
utan att jag kunde göra det bara när det var aktuellt.
Bara en kväll, om det var så.

Hade ingen aning om att man kunde ta den typen av tabletter ”vid behov”,
så det slutade med att jag sa ja och hon ska be läkaren skriva ut det nu,
sen kan jag ta dom när jag vill eller bara skita i det.

Så, antipsykos-medicin används även på personer som inte är psykotiska.
Dagens lärdom. Ska göra mitt bästa för att komma ihåg det nu.

Någon av er som har provat på detta?

Den inre demonen

I vissa perioder brukar jag få en obehaglig känsla av att jag delar kropp med någon annan, någon som har en helt egen vilja och samtidigt observerar omgivningen genom mina ögon. På sistone har det känts mycket så. Vet inte vad det beror på, men jag har drömt mycket om det. Det har hänt några gånger att människor som jag bryr mig mycket om har blivit skrämda för den här sidan hos mig och dragit sig undan, så jag lärde mig tidigt att bete mig normalt utåt sett, även om jag till och med kan bli rädd för det draget hos mig själv ibland. Jag berättade det här för min man för någon dag sedan, på ett väldigt försiktigt sätt. Han sa att jag borde prata med min läkare om det och inte mycket mer. Jag blev väldigt besviken på hans reaktion och pratade aldrig om det igen. Förrän i morse. Jag har drömt väldigt bisarra drömmar om det här på sistone och inatt tog det priset. Han sa till mig att jag verkade sova väldigt oroligt nuförtiden och frågade om det berodde på någonting särskilt, då berättade jag.  Den här gången började han inte prata om läkare och mediciner, utan det blev snack om subpersonligheter och liknande fenomen. Han sa att man kan jämföra den här grejen med att man har en inre demon. Dom vill en sällan väl och spelar på ens rädslor för att tysta ned en och få mer makt. Min största paranoia är att omgivningen ska kontrollera mig. Tvinga mig att äta mediciner som jag inte vill ha, tvinga mig att leva på ett sätt som känns fel, låsa in mig om jag inte delar deras åsikter eller gör som dom säger åt mig att göra, att mina vänner ska lämna mig, att förhållandet jag har nu ska krascha, att jag ska bli totalt ensam. Så det har ju verkligen lyckats med mig och spelat på allting jag är rädd för, vilket har fått mig att inte nämna det här varken för mina närmaste eller mina kontakter på psyket. Tydligen har jag även varit paranoid för detta i onödan. Man kan inte bli omyndigförklarad och inlåst mot sin vilja, inte utan att två anhöriga ger sitt medgivande i vilket fall. Och det vet jag nu att min man aldrig skulle göra, såvida jag inte får en psykos och springer naken ut på avenyn dvs. Om drygt en vecka har jag en tid hos min samtalskontakt och då ska jag faktiskt berätta om det här och se vad hon har att säga om saken. Har ingenting att förlora nu. Tänk om jag faktiskt kan börja prata om det här nu? Det vore fantastiskt. Kan tänka mig att det handlar om någon form av mani, speciellt med tanke på att mina associationsbanor leker rally med mig i samma veva som det här brukar hända. Fast jag kan inte säga att det är speciellt otrevligt på det sättet egentligen, däremot väldigt rörigt.. ungefär som det här inlägget!

Vem är du?

Jag tror inte riktigt på personligheter.

Jag tror att det som formar en människa är upplevelser,
miljö, omständigheter, etc.

Alla har olika roller i olika situationer
och jag tror man blir den man behöver vara för att överleva.

Men vad händer då när ens förutsättningar ändras?

Vad händer när man plötsligt börjar må bra,
om man större delen av sitt liv mått väldigt dåligt?
Vem är man då?

Jag har upplevt den typen av konflikter ibland.
Tex när vissa mediciner har gjort det lättare för mig
att fokusera, vara ordningssam, passa tider, etc.

Eftersom det aldrig har varit naturligt för mig innan
så kan jag få problem med identifiera som ”duktiga flickan”.
För det är ju inte jag. Eller är det…?

Är det bara jag eller har ni varit med om liknande?
Vill gärna höra era tankar och erfarenheter om detta.

Experiment

Som följd av min bipolaritet har jag gjort en del djupdykningar
i hur hjärnan fungerar, hur kemiska föreningar påverkar varandra etc.
Främst eftersom jag vill förstå mig själv och sjukdomen bättre
(det är trots allt en fysisk obalans det handlar om).

Ibland har jag fått för mig att jag har ”kommit på det”,
hur jag ska göra för att ”bota mig själv” på egen hand.
Inköpsställena har varierat kraftigt. Allt ifrån hälsokostbutiker
till dom mindre trevliga kvarteren i stan, om man säger så.

Jag har med andra ord varit min egen försökskanin
och som ni förstår kan det sluta lite hur som helst.

För några månader sedan beställde jag något som heter 5-htp.
Det är ett naturligt preparat som går att köpa i hälsokostbutiker
och ska hjälpa mot bland annat depressioner.

Jag kunde bara hitta positiva omdömen om det,
både av de som testat själva och företagen såklart.
Inga biverkningar nämnda, förutom om man är gravid
och att man inte bör kombinera det med antidepp dvs.

Självklart beställde jag det första jag gjorde
och slängde i mig två tabletter så fort de anlänt.

I ett par dagar verkade det fungera hur bra som helst.
Ingen ångest och det sociala livet fick ett uppsving.

Sedan kom biverkningarna.

Jag blev enormt lättirriterad så fort effekten släppte,
vilket gick ut över både min man och bidrog till
en viss ”ommöblering” i lägenheten.

Så jag slutade med dom och ringde läkaren istället.
Fick utskrivet sertralin som hjälpte mig mycket bättre.
Visserligen inte utan biverkningar, men ändå.

Nu är jag visserligen väldigt känslig för mediciner,
men jag tänkte ändå att det kunde vara värt att nämna.

Har ni provat liknande ”experiment” på er själva?
Vad provade ni då och hur blev resultatet?

<

Samtalskontakt

Sedan sist har jag börjat träffa en samtalskontakt regelbundet.
Hon är underbar, och jag tycker verkligen om henne.

Fast jag har ändå svårt att öppna mig av någon anledning,
så det blir lätt att jag byter ämne istället,
vilket kanske inte ger så mycket egentligen.

Jag har alltid upplevt det som att samtalskontakter inte är något för mig.
Om jag behöver prata så har jag mina vänner,
även om dom inte är några specialister.

Det gör också att jag känner att jag tar någon annans tid istället,
någon som kanske verkligen behöver prata av sig.

Har ni också känt så?
Pratar ni regelbundet med någon?
Upplever ni att det hjälper?

Tillbaka igen.

Nu var det ett riktigt bra tag sedan jag skrev här,
men ni vet hur det är, periodandet.
Mycket som har hänt sedan sist.
ättast blir det nog om jag skriver ett par inlägg om det istället,
så det inte blir för rörigt.